en kvinnlig hormon i en alltför bisarr planet.

för jag vaknar upp och jag minns mina drömmar.

(Faktum är att jag vill tillbaka till tiden då jag vaknade upp utan minnen, utan människor som stuckit knivar i mig och framförallt utan att behöva gå runt en hel dag och fundera på vad just dendär jävla drömmen betydde. )

för sanningen är att jag sov bättre förr. jag sov fridfullt i en alltförliten säng med en man som kramade om mig. jag sover fortfarande i samma lilla säng, men numera blir det med mardröm efter mardröm som bränner sig fast någonstans i min hjärna. min allt för stora räddning blir mannen som fortfarande kramar om mig och herregud,
vad jag har honom att tacka för det!


en övertraumatiserad ADHD unge och en skev tomtefar.

Du vet när man drömmer att det har hänt någon någonting hemskt. dom sekunderna av desperation när man vaknar innan man inser att det bara var en dröm. dom sekunderna med tårfyllda ögon som vävs in i en enorm lycka när man förstår att den personen lever och mår bra. en explosion av rädsla och förtvivlan som sakta övergår till gränslös glädje.
Men tänk om allt går snett. tänk om man vaknar en julaftonsmorgon med tårfyllda ögon, utan att den där lyckan når fram till en? för jag drömde att han dog, och när jag vaknade insåg jag att jag inte kunde känna den sprudlande glädjen, för han är verkligen borta.


(...ännu en gång fick jag känna sorgen, 
 förskräckelsen och minst sagt förkrosselsen. 
 jag fick återuppleva det jag helst vill glömma.
 jag fick återuppleva det jag i snart fem år försökt förtränga. )


En tant, en framtid och på tok för mycket tankar.

Ett par hundögon som försöker säga mig något och två lomokameror som saknar att bli använda. en växt som inte har livslusten att stå fint på tv-bordet och en storasyster som fyller år. tjugo personer som sitter runt ett bord och firar henne i huvudstaden och en snöflinga som landar på hundens nos i det tysta skenelandet. 
för tankarna förvirrar mig och förvränger mina ord. tankarna blockerar mina vardagssysslor och istället står jag där, mitt i ett sönderblekt kök, och vet inte vad jag ska ta mig till.
Ska jag ha kvitten te eller chai te? ska jag le eller gråta? ska jag tänka på den globala uppvärmningen som sakta förstör vår planet eller ska jag leva som om det inte finns någon morgondag? Helvete jag vet inte.


Tanten har fimpat cigaretten, hostat två gånger och säger hejdå.

För jag vill slå huvudet mot marken och vakna upp. vakna upp från gårdagen och älska framtiden. jag vill slåss mot fritiden och förstöra livslusten. förstöra livsluten så att den inte förstör mig -

Oh ja vinterdepressionen har knackat på min dörr och iår var den extra tidig. För jag orkar inte resa mig upp till ett kallt sverige med hala vintergator och frusna fingertoppar. jag orkar inte le åt världen och vägrar att världen ska skratta åt mig.
Jag är stel, frusen och inte ens materiell lycka verkar på mig längre.
jag försöker kompromissa med världen och låta magin ta över existensen men ack jag tror inte att det varar mer än några minuter innan jag är tillbaka som förr, i mitt oändligt långa liv som innehåller både jobb och sömnlöshet men ingen fritid. Varken Lomokameror eller vidvinkelobjektiv tar upp min vardag. varken modeller som går med på att springa runt barfota i leran eller en stund av irritation när blixten dör. 
jag har tappat livslusten och jag har framför altt tappat det jag lever för -
Fotografi. den konstnärliga fotografin, det experimentella.

En huvudlös sanning som får tanten att brista ut i gråt.

11 November - för födelsedagar, julhelgen, fars dag , den 8:e mars och helt enkelt resten av året är dom värsta dagarna. det är dom dagarna jag vill stänga av alla känslor, bli cynisk och kall för att slippa komma ihåg att jag inte fick säga att jag älskar dig en sista gång. för att slippa komma ihåg att jag inte har en pappa att krama om och ge en present till på Fars dag.


en dokusåpa med tre huvudroller och en död granne.

Att ha en såndär extra lång konversation med sin syster som numera lever loppan i Londons gator får en alltid att tänka över saker, händelser. För efter argumentationer om mellanformatskameror och att det finns mindre och mindre fotovätskor kvar i denna digitala värld kan vi helt plötsligt börja prata om något helt annat. om livet.
Om hur livet påverkar oss själva och vårat tillstånd när vi flyttar. Om hur skadad man blir efter att ha flyttat till ett annat land, flyttat runt i småstäder för att sedan, vid tioårs ålderna kunna kalla Skenelandet för sitt eget hem.
"Lycka till med ett utan dess like bra tillstånd som vuxen kvinna, för med ett Skeneland som ditt  första och enda hem kan ingenting gå fel i livet."

Då blir det plötsligt tyst i mitt huvud. Vad ska jag skylla min mentala oro på isåfall?
Killen som blev våldtagen av sin pappa som barn kan skylla på honom, tjejen som var med om ett krig kan skylla på det och barnen som har flyttat till ett annat land, som har fått lära sig ett helt främmande språk för att sedan anpassa sig till landets seder. Ja dom kan skylla på det. Men var hamnar sånna som jag?
Vi som föddes i rätt samhälle med rätt antal människor, barnvagnar, invandrare och kristna. Vi föddes i Borås lasarett, men vi har det lika svårt som vilken invandrare som helst att få ett förstajobb som inte har uttrycket slaveri instämplat i schemat. För fastän vi föddes, döptes, blev uppväxta och lever i trygga Sverige är vi inte som vilken Svensson som helst. och vad kan det bero på?
"Hej, mitt namn är Carla Orrego och jag söker jobb hos er!"
- En Carla Orrego, jo det är en sådan där invandrare. En Carla Orrego, jo hon är säkert en sådan som inte kan prata svenska. Var det Carla Orrego eller Carla Oregano?! HAHA
Och låt mig säga att det inte är meningen alls att vara fördomsfull mot dessa stackars arbetsgivare. Dom är rättvisa, dom är det! det fick jag berkräftelsen på när jag blev inkallad till koköttets och fritösluktens himmelrike på arbetsintervju. Dom bryr sig inte om efternamn, hudfärg och i vissa fall inte ens om brytningen.
Tack gode gud för att folk äter kossor, kyckling och även fisk  i snabbmatsförpackningar här i Sverige. TACK!

Om livet ändå kunde beskrivas med Filmtitlar...

Med en Eternal sunshine of the spotless mind fantasi skyller jag på världen. Jag skyller på världen för att den är Irreversible. Jag skyller på världen för att den är Zozo och för att den någon gång kan komma att bli Brazil.
Och vad händer när världen är en enda stor The Hours tragedi? är det bara att hoppas på Le fabuleux destin d'Amelie Poulain eller ska man bara sluta ögonen och få ett Vanilla sky liv? Sanningen är att jag vill släppa taget, jag vill leva för stunden och ingenting annat. (Jag vill säga upp mig och leva ett Trainspotting liv. )

En galen tant med en stulen handväska.

för jag vill rädda hela världen, Nej. jag vill rädda mig själv från hela världen.
att jag nu bestämt mig för att bli klar med foto C kursen på en termin gör mig till en galen tant. en galen tant som ska ta fram den lånade kameran fastän hon har en en egen. en galen tant som inte vågar ta sin egna kamera just för att denna inte har blixt, just för att denna inte har ett större objektiv och just för att denna inte är skolans. (om jag ändå kunde låna skolans hasselbladskamera och leka riktig fotograf, du vet en såndär konstnärlig fotograf )
Och de senaste dagarna har mina hjärnceller gnuggat sönder varandra när dom vridit och vänt på sig så att jag  kan få lite inspiration till fotograferingen. Men så har den här galna tanten Carla skapat ännu ett problem, för Nej nej hon kan inte vara problemfri alls. Vädret är kasst och lite grådaskigt vilket resulterar till grådaskiga kort som tanten inte vill ha. vädret är kallt, och när temperaturen sjunker och riktar all sin kraft mot minusgraderna vill tanten inte gå ut, för då vill hon ligga hemma & kolla på en film eller två (eller kanske trettiotusen ). Hon vill ha ditt och hon vill ha datt, precis som en riktig jävla tant!

en blåtira i högra ögat och en skruvtand i käften.

börjar känna att det där med skönhetsoperationer börjar bli min grej.  med metallskruvar istället för hål och med ett flertal operationer känner jag att jag kanske borde skaffa mig en liten etta med delad toalett inom sjukhusets väggar.
sanningen är att jag tycker synd om mig,
jo , jag tycker synd om mig så jävla mycket.
med en tång som vränger ögonlocket ut & in
med en borr som borrar igenom mitt tandkött
och med steriliseringsmedlet som svider som satan.
jag tycker helt enkelt synd om mig själv.

Och nu mitt i mina egoistiska tankar fick jag reda på att Enrique, han som är det närmaste jag kan kalla farfar, är så jävla olycklig över att sin fru dog. Han är så olycklig så självmordsförsöken har dykt upp i hans hjärna.
Han är så olycklig så han försökte gasa in sig i huset
Han är så olycklig så han försökte ta en överdos med piller
Han är så olycklig så han försökte hoppa ner från en bro.

Denna 78-åriga mannen som har samma karaktär som pappa hade, som är lika döv 
(om inte mer ) som pappa var, som var som en far för pappa.
Han är så jävla olycklig så han vill dö.
Och där har vi svaret. Ja, man tappar all livslust när ens kärlek lämnar en och Nej man bryr sig inte om man har miljontals döttrar, söner och barnbarn. Man bryr sig helt enkelt inte för den personen som man älskade mest. Den personen som man skulle leva hela livet ut med. Just den personen fick cancer och dog. Just den personen fick bukspottkörtelsinflamation, blev skjuten eller helt enkelt somnade in.
Och här lever vi ett liv med skönhetsoperationer, stora livsfrågor och den ständiga pressen om man ska lyckas inom karriären. Varför i helvete är livet så?

Fulla marionettdockor som utövar kärleken i en dålig tragedi.

att jag inte ens vågar tänka på saker känns minst sagt skrämmande.
Skrämmande att jag inte kan ta tag i mitt inre för att själv välja vad jag ska tänka på.
är det en fruktansvärd dröm om sjukskrivningar, svenskalärare och dåliga människor eller är det bara ett inre jag som säger STOPP! som helt enkelt inte vill mer.
Att hösten börjar närma sig är så otydligt för min själ att den spricker i tusentals bitar.
för Nej, jag har inte förberett mig för hösten och Nej jag är inte redo för vintern.
Allt jag vill är att ta ett kort på nuet, om inte gårdagen, för att kunna leva en längre stund i just denna tid.
för herregud, snart överraskas jag med både läxor och prov, jobbplikter och ännu mera plikter. Plikten att vara en god dotter en söndageftermiddag när ens mamma vill till kyrkogården. Plikten att vara en god människa. (Förlåta, förtränga och även be om förlåtelse. )

Genom att uttrycka mig såhär visar jag det lilla skal som jag försökt dölja så länge för omvärlden. för du vet, som en sköldpadda är jag med mitt skal som försvarar mig mot allt ont här i världen. som försvarar mig mot oönskade tårar, oönskade slagsmål och även oönskat trassel.
cirkuslekar
...och ibland
försvinner jag in i skalet för en liten stund
sådär så att jag vet hur det känns att
 inte existera i denna värld

Ett barnskrik, en världsnyhet & ännu en förvirrad kvinna.

Jo, jag sitter på ett internetcafé klockan tioöver nio och försöker le åt världen. försöker lära mig att uppskatta dessa fem timmar jag får vänta på bussen hem.
Kanske är det därför jag hatar mitt jobb så innerligt. kanske är det därför jag klickar in mig på arbetsförmedlingens hemsida varje dag med hoppet om att mitt framtida jobb ska ploppa fram som om det vore ett litet spöke.
Att jag aldrig får lägga mig ner och vila efter niotimmars arbetstimmar. Jag får stå ut i fyra-fem timmar till för att den jädrans bussen ska komma fram till göteborgsvärlden.
Och ja, jobbet kan vara lättsamt att svälja när du har trevliga kunder som gör allt i sin makt så att du inte behöver jobba, men sen kommer ju den där fyllegubben som kallar dig för cp-barn och går sin väg. Eller så kanske Herr jag är full som ett svin, som ett riktigt jävla svin hamnar i din kassalinje och är helt odräglig, hungrig så det tjuter om honom. och luktar, det gör han också.
men sen har vi domdär halvfulla männen med bakåtslickat hår som beställer miljontals saker och dessutom vill att allt ska vara klart på trettio sekunder. 
och synd tycker jag om fisk-kunderna får vänta fyra minuter på en burgare som är bränd, oljig och ramlar ihop så fort man öppnar den.

(men just nu verkar allt detdär vara borta. Allt är slut.
det finns inga dumma kunder, inga snälla kunder och heller inte en värld full av människor. Jag hör nämligen "One" med U2 på Caféet och lika fort som jag märker att det är den låten sveps jag bort från denna värld till en som sägs vara oändlig. som sägs vara helt underbar. )

för en marknadsförare skällde ut mig idag. han gjorde allt som stod i hans makt för att få mig att skämmas, men låt mig säga att han inte lyckades ett dugg.
för jag vet att det inte är mitt fel att kortautomaten inte funkar och jag vet att han inte kommer göra så att stället går under när han hotar av att han aldrig mer (!) ska hit och att han ska tala om för alla sina vänner att dom inte ska köpa burgare där. Och dessutom så skulle jag bara vara glad ifall det där stället brann ner.
Jagmenar då hade jag haft en bra anledning för att inte gå till jobbet.
Och nu, när jag hör hur dendär kvinnan med robotrösten talar till alla passagerare att tåget till stockholm ska åka om två-tre minuter förstår jag mig på henne. För herregud man hör ju att hon är olycklig, att hon vill hem men att hon inte får det. hon ska som uppgift tala om för alla sina passagerare att dom ska hoppa upp på tåget för att följa sina drömmar, medans hon själv sitter fast där i Göteborgs central och pratar med en mikrofon. Hon är olycklig, jag vet det

(kanske är det så att innerst innerst så vill jag att hon ska vara olycklig med sitt arbete, så att jag också får chansen att vara det utan att verka bortskämd. för inners inne önskar jag att alla kände att de ville hoppa ut från en bro, bryta benet eller kanske tillochmed vara med om en brand så fort de skulle jobba. )

en värld full av fula ord och otrogna läkare.

Och nu är jag tillbaka till denna chokladbruna sida som jag förbannat med hela mitt hjärta. för jag har förbannat denna sida som har låtit mig skriva vad jag känt och tyckt.
jag har förbannat den här sidan så hiskeligt just för den anledningen att den gjort mig sårbar. Vem som helst hade kunnat knacka på hos mitt hjärta för att klösa sönder mina meningar bit för bit genom att uttrycka sig negativt. och denne vem som helst passade på att göra det, och lyckades.
Jag vet, det är bara ord. det är ord från någon som har så mycket tid över från sitt egna liv att denne tillochmed hinner störa sig och klaga på andras. Sånna ska man inte tycka illa om, sånna ska man bara tycka synd om.
Men sen så har man dendär hjälten som med så få ord kan få en att le igen. Och kan tillochmed få en att försöka sig på att skriva ner sina tankar på skärmen igen.



Att jag nu istället ska tacka dendär hjälten och börja om på nytt är en självklar grej.
för hej, det är bara ett liv vi lever och ja... ni vet resten.

En värld full av händelselösa fyverkerier & blåa sockiplast.

att jag nu, efter fem veckors ansträngning och hårt arbete valt att säga emot min såkallade chef är bara början på min protest. Efter att ha jobbat i ett saw-liknande rum, efter att ha städat upp blodet, rengört knivarna och nästan spytt av det äckliga jag sett fick det vara nog. för en värld full av en massa jobbtimmar med en skrutt till lön 
tackar till och med en idiot nej till.

(men den där gröna lilla gubben som så sött sitter i mitt huvud och gnager på det jag har kvar av vad som kallas minnet klargör för mig att om man inte har de rätta kontakterna, det rätta efternamnet eller ens familjemedlemmar som kan hjälpa till får man helt enkelt ta alla de här skitjobben i början.  och nu... nu är det bara att hoppas att jag inte blir en sådan som blir fast med skitjobb i hela mitt liv, för herregud då tar jag pistolen 
och skjuter mig i skallen. )

Och låt mig säga att efter fem veckor, tre jobb och ingen fritid exploderar man lite inombords. Man blir svart som natten och även iskall. man gråter utan anledning och man dör nästan av avund.
Avund till de som kan vakna klockan tolv en tisdagmorgon. 
Avund till de som vaknar med bakmälla på söndagen. 
Avund till de som reser bort från regniga Sverige och landar i soliga världen. 
Så nu har jag protesterat och även agerat. Jag tog nämligen min man i ena handen och min biljett i andra, så flydde vi till huvudstaden. Med ett presentkort till Scandic Park hotel flydde vi från Skenelandet, från jobbet och från våra nära och kära. 


Ilska, frustation och hopplöshet i en chokladbrun sida.

för nu har jag läst igenom de två senaste inläggen som jag skrivit på bloggen men som jag aldrig publicerade. jag vågade helt enkelt inte blotta ut mina tankar för omvärlden.
jag vågade inte visa mina känslor. Det var rått, ilsket och helt enkelt för ärligt.
Men kan jag lyckas skriva helt känslolöst i en chokladbrun sida? 
Kan jag skratta med världen när jag egentligen känner att den skrattar åt mig?
 
För ilskan har strömmat igenom min kropp som den aldrig gjort förut, tårarna har sprutat hejvilt och ibland känns det som om jag inte orkar andas.  

Är det så det ska vara i vuxenvärlden?
För ordet ansvar har spelats upp om och om igen  i mitt huvud de senaste dagarna och det enda jag kan tänka på är stress.  Jag fick vad jag ville. Jag ville ha ett jobb och nu kan jag inte mer än att klaga på den dåliga lönen och det stressiga samhället. Nu känner jag orrättvisan över skattebetalning och att jag dessutom inte får någon reseersättning är frusterande. 

jag kräver att få vara ett barn igen!
jag vill känna både mammas och pappas kärlek. jag vill kunna rota bland mina syskons prylar och jag vill hoppa hopprep. jag vill storgråta på julafton för att klapparna ska öppnas klockan tolv på natten, och inte en minut tidigare. jag vill se den brunbrända jultomten som på något sätt påminner så hiskeligt om pappa komma in i vardagsrummet och dela ut klapparna. jag vill ta på mig min pyjamas med små kaniner och hjärtan på. Jag vill ta tag i min nallebjörn och sedan ge en godnattpuss till mina föräldrar.

en nypa salt och ett glas mjölk så är hela världen din

för ibland undrar man vad man egentligen har här i världen.  vad jag kan kalla mitt.
Passionen för foto är inte mer än min, besattheten av film kan jag också kalla min (och ibland vill jag kalla honom för min ). Lomokameran är min och den där kyssen som jag så gärna delar ut till en speciell herre är iallafall min en liten stund.
å andra sidan vad man inte kan kalla sitt verkar vara så enkelt att komma på. Huset som jag bor i känns inte alls som mitt, inte ens mitt hem. Bekantskapen med mina klasskamrater och kompisar kan jag absolut inte kalla min. syskonkärleken mellan systrarna Orrego kan jag verkligen inte kalla min. Jag kan inte kalla Sverige för mitt land, och jag kan inte kalla Chile för det heller. Jobbet är inte mitt och inte heller antalet sockar som jag har i byrålådan.
Men jag sveper ett stort lakan runt mig och säger åt mig själv att hålla käft. kanske till och med sätter en tejpbit framför munnen för herregud foto, film och kyssen jag får från en viss herre. det räcker gott och väl.

men vad händer ifall intresset för foto springer iväg som en liten mus, hoppet på att bra filmer ska släppas försvinner och ifall jag inte får den där kyssen mer? vad händer då?
ska man bara hoppas hoppas och säga "det löser sig" som en hejdundrande robot?
eller ska jag bara inte tänka på vad som kan hända och istället se på vad som händer just nu i detta ögonblicket? jo, för man ska leva nu för sen kan det vara försent.
att jag, med en nypa salt och ett glas mjölk ska övertala världen att vara på min sida är bara pricken över i:et.