Lovely.Lady.Killer.Lady.

börjar känna att det där med skönhetsoperationer börjar bli min grej.  med metallskruvar istället för hål och med ett flertal operationer känner jag att jag kanske borde skaffa mig en liten etta med delad toalett inom sjukhusets väggar.
sanningen är att jag tycker synd om mig,
jo , jag tycker synd om mig så jävla mycket.
med en tång som vränger ögonlocket ut & in
med en borr som borrar igenom mitt tandkött
och med steriliseringsmedlet som svider som satan.
jag tycker helt enkelt synd om mig själv.

Och nu mitt i mina egoistiska tankar fick jag reda på att Enrique, han som är det närmaste jag kan kalla farfar, är så jävla olycklig över att sin fru dog. Han är så olycklig så självmordsförsöken har dykt upp i hans hjärna.
Han är så olycklig så han försökte gasa in sig i huset
Han är så olycklig så han försökte ta en överdos med piller
Han är så olycklig så han försökte hoppa ner från en bro.

Denna 78-åriga mannen som har samma karaktär som pappa hade, som är lika döv 
(om inte mer ) som pappa var, som var som en far för pappa.
Han är så jävla olycklig så han vill dö.
Och där har vi svaret. Ja, man tappar all livslust när ens kärlek lämnar en och Nej man bryr sig inte om man har miljontals döttrar, söner och barnbarn. Man bryr sig helt enkelt inte för den personen som man älskade mest. Den personen som man skulle leva hela livet ut med. Just den personen fick cancer och dog. Just den personen fick bukspottkörtelsinflamation, blev skjuten eller helt enkelt somnade in.
Och här lever vi ett liv med skönhetsoperationer, stora livsfrågor och den ständiga pressen om man ska lyckas inom karriären. Varför i helvete är livet så?