En värld full av händelselösa fyverkerier & blåa sockiplast.
att jag nu, efter fem veckors ansträngning och hårt arbete valt att säga emot min såkallade chef är bara början på min protest. Efter att ha jobbat i ett saw-liknande rum, efter att ha städat upp blodet, rengört knivarna och nästan spytt av det äckliga jag sett fick det vara nog. för en värld full av en massa jobbtimmar med en skrutt till lön
tackar till och med en idiot nej till.
(men den där gröna lilla gubben som så sött sitter i mitt huvud och gnager på det jag har kvar av vad som kallas minnet klargör för mig att om man inte har de rätta kontakterna, det rätta efternamnet eller ens familjemedlemmar som kan hjälpa till får man helt enkelt ta alla de här skitjobben i början. och nu... nu är det bara att hoppas att jag inte blir en sådan som blir fast med skitjobb i hela mitt liv, för herregud då tar jag pistolen
och skjuter mig i skallen. )
Och låt mig säga att efter fem veckor, tre jobb och ingen fritid exploderar man lite inombords. Man blir svart som natten och även iskall. man gråter utan anledning och man dör nästan av avund.
Avund till de som kan vakna klockan tolv en tisdagmorgon.
Avund till de som vaknar med bakmälla på söndagen.
Avund till de som reser bort från regniga Sverige och landar i soliga världen.
Så nu har jag protesterat och även agerat. Jag tog nämligen min man i ena handen och min biljett i andra, så flydde vi till huvudstaden. Med ett presentkort till Scandic Park hotel flydde vi från Skenelandet, från jobbet och från våra nära och kära.