Ilska, frustation och hopplöshet i en chokladbrun sida.
för nu har jag läst igenom de två senaste inläggen som jag skrivit på bloggen men som jag aldrig publicerade. jag vågade helt enkelt inte blotta ut mina tankar för omvärlden.
jag vågade inte visa mina känslor. Det var rått, ilsket och helt enkelt för ärligt.
Men kan jag lyckas skriva helt känslolöst i en chokladbrun sida?
Kan jag skratta med världen när jag egentligen känner att den skrattar åt mig?
För ilskan har strömmat igenom min kropp som den aldrig gjort förut, tårarna har sprutat hejvilt och ibland känns det som om jag inte orkar andas.
Är det så det ska vara i vuxenvärlden?
För ordet ansvar har spelats upp om och om igen i mitt huvud de senaste dagarna och det enda jag kan tänka på är stress. Jag fick vad jag ville. Jag ville ha ett jobb och nu kan jag inte mer än att klaga på den dåliga lönen och det stressiga samhället. Nu känner jag orrättvisan över skattebetalning och att jag dessutom inte får någon reseersättning är frusterande.
jag kräver att få vara ett barn igen!
jag vill känna både mammas och pappas kärlek. jag vill kunna rota bland mina syskons prylar och jag vill hoppa hopprep. jag vill storgråta på julafton för att klapparna ska öppnas klockan tolv på natten, och inte en minut tidigare. jag vill se den brunbrända jultomten som på något sätt påminner så hiskeligt om pappa komma in i vardagsrummet och dela ut klapparna. jag vill ta på mig min pyjamas med små kaniner och hjärtan på. Jag vill ta tag i min nallebjörn och sedan ge en godnattpuss till mina föräldrar.
jag vågade inte visa mina känslor. Det var rått, ilsket och helt enkelt för ärligt.
Men kan jag lyckas skriva helt känslolöst i en chokladbrun sida?
Kan jag skratta med världen när jag egentligen känner att den skrattar åt mig?
För ilskan har strömmat igenom min kropp som den aldrig gjort förut, tårarna har sprutat hejvilt och ibland känns det som om jag inte orkar andas.
Är det så det ska vara i vuxenvärlden?
För ordet ansvar har spelats upp om och om igen i mitt huvud de senaste dagarna och det enda jag kan tänka på är stress. Jag fick vad jag ville. Jag ville ha ett jobb och nu kan jag inte mer än att klaga på den dåliga lönen och det stressiga samhället. Nu känner jag orrättvisan över skattebetalning och att jag dessutom inte får någon reseersättning är frusterande.
jag kräver att få vara ett barn igen!
jag vill känna både mammas och pappas kärlek. jag vill kunna rota bland mina syskons prylar och jag vill hoppa hopprep. jag vill storgråta på julafton för att klapparna ska öppnas klockan tolv på natten, och inte en minut tidigare. jag vill se den brunbrända jultomten som på något sätt påminner så hiskeligt om pappa komma in i vardagsrummet och dela ut klapparna. jag vill ta på mig min pyjamas med små kaniner och hjärtan på. Jag vill ta tag i min nallebjörn och sedan ge en godnattpuss till mina föräldrar.