Ett barnskrik, en världsnyhet & ännu en förvirrad kvinna.
Jo, jag sitter på ett internetcafé klockan tioöver nio och försöker le åt världen. försöker lära mig att uppskatta dessa fem timmar jag får vänta på bussen hem.
Kanske är det därför jag hatar mitt jobb så innerligt. kanske är det därför jag klickar in mig på arbetsförmedlingens hemsida varje dag med hoppet om att mitt framtida jobb ska ploppa fram som om det vore ett litet spöke.
Att jag aldrig får lägga mig ner och vila efter niotimmars arbetstimmar. Jag får stå ut i fyra-fem timmar till för att den jädrans bussen ska komma fram till göteborgsvärlden.
Och ja, jobbet kan vara lättsamt att svälja när du har trevliga kunder som gör allt i sin makt så att du inte behöver jobba, men sen kommer ju den där fyllegubben som kallar dig för cp-barn och går sin väg. Eller så kanske Herr jag är full som ett svin, som ett riktigt jävla svin hamnar i din kassalinje och är helt odräglig, hungrig så det tjuter om honom. och luktar, det gör han också.
men sen har vi domdär halvfulla männen med bakåtslickat hår som beställer miljontals saker och dessutom vill att allt ska vara klart på trettio sekunder.
och synd tycker jag om fisk-kunderna får vänta fyra minuter på en burgare som är bränd, oljig och ramlar ihop så fort man öppnar den.
(men just nu verkar allt detdär vara borta. Allt är slut.
det finns inga dumma kunder, inga snälla kunder och heller inte en värld full av människor. Jag hör nämligen "One" med U2 på Caféet och lika fort som jag märker att det är den låten sveps jag bort från denna värld till en som sägs vara oändlig. som sägs vara helt underbar. )
för en marknadsförare skällde ut mig idag. han gjorde allt som stod i hans makt för att få mig att skämmas, men låt mig säga att han inte lyckades ett dugg.
för jag vet att det inte är mitt fel att kortautomaten inte funkar och jag vet att han inte kommer göra så att stället går under när han hotar av att han aldrig mer (!) ska hit och att han ska tala om för alla sina vänner att dom inte ska köpa burgare där. Och dessutom så skulle jag bara vara glad ifall det där stället brann ner.
Jagmenar då hade jag haft en bra anledning för att inte gå till jobbet.
Och nu, när jag hör hur dendär kvinnan med robotrösten talar till alla passagerare att tåget till stockholm ska åka om två-tre minuter förstår jag mig på henne. För herregud man hör ju att hon är olycklig, att hon vill hem men att hon inte får det. hon ska som uppgift tala om för alla sina passagerare att dom ska hoppa upp på tåget för att följa sina drömmar, medans hon själv sitter fast där i Göteborgs central och pratar med en mikrofon. Hon är olycklig, jag vet det
(kanske är det så att innerst innerst så vill jag att hon ska vara olycklig med sitt arbete, så att jag också får chansen att vara det utan att verka bortskämd. för inners inne önskar jag att alla kände att de ville hoppa ut från en bro, bryta benet eller kanske tillochmed vara med om en brand så fort de skulle jobba. )
Kanske är det därför jag hatar mitt jobb så innerligt. kanske är det därför jag klickar in mig på arbetsförmedlingens hemsida varje dag med hoppet om att mitt framtida jobb ska ploppa fram som om det vore ett litet spöke.
Att jag aldrig får lägga mig ner och vila efter niotimmars arbetstimmar. Jag får stå ut i fyra-fem timmar till för att den jädrans bussen ska komma fram till göteborgsvärlden.
Och ja, jobbet kan vara lättsamt att svälja när du har trevliga kunder som gör allt i sin makt så att du inte behöver jobba, men sen kommer ju den där fyllegubben som kallar dig för cp-barn och går sin väg. Eller så kanske Herr jag är full som ett svin, som ett riktigt jävla svin hamnar i din kassalinje och är helt odräglig, hungrig så det tjuter om honom. och luktar, det gör han också.
men sen har vi domdär halvfulla männen med bakåtslickat hår som beställer miljontals saker och dessutom vill att allt ska vara klart på trettio sekunder.
och synd tycker jag om fisk-kunderna får vänta fyra minuter på en burgare som är bränd, oljig och ramlar ihop så fort man öppnar den.
(men just nu verkar allt detdär vara borta. Allt är slut.
det finns inga dumma kunder, inga snälla kunder och heller inte en värld full av människor. Jag hör nämligen "One" med U2 på Caféet och lika fort som jag märker att det är den låten sveps jag bort från denna värld till en som sägs vara oändlig. som sägs vara helt underbar. )
för en marknadsförare skällde ut mig idag. han gjorde allt som stod i hans makt för att få mig att skämmas, men låt mig säga att han inte lyckades ett dugg.
för jag vet att det inte är mitt fel att kortautomaten inte funkar och jag vet att han inte kommer göra så att stället går under när han hotar av att han aldrig mer (!) ska hit och att han ska tala om för alla sina vänner att dom inte ska köpa burgare där. Och dessutom så skulle jag bara vara glad ifall det där stället brann ner.
Jagmenar då hade jag haft en bra anledning för att inte gå till jobbet.
Och nu, när jag hör hur dendär kvinnan med robotrösten talar till alla passagerare att tåget till stockholm ska åka om två-tre minuter förstår jag mig på henne. För herregud man hör ju att hon är olycklig, att hon vill hem men att hon inte får det. hon ska som uppgift tala om för alla sina passagerare att dom ska hoppa upp på tåget för att följa sina drömmar, medans hon själv sitter fast där i Göteborgs central och pratar med en mikrofon. Hon är olycklig, jag vet det
(kanske är det så att innerst innerst så vill jag att hon ska vara olycklig med sitt arbete, så att jag också får chansen att vara det utan att verka bortskämd. för inners inne önskar jag att alla kände att de ville hoppa ut från en bro, bryta benet eller kanske tillochmed vara med om en brand så fort de skulle jobba. )
Kommentarer
Postat av: norromsöder
tänk på att det är september.
livet kommer alltid att vara hårt då.
men, bruden, det styr sig alltid.
Trackback