en nypa salt och ett glas mjölk så är hela världen din
för ibland undrar man vad man egentligen har här i världen. vad jag kan kalla mitt.
Passionen för foto är inte mer än min, besattheten av film kan jag också kalla min (och ibland vill jag kalla honom för min ). Lomokameran är min och den där kyssen som jag så gärna delar ut till en speciell herre är iallafall min en liten stund.
å andra sidan vad man inte kan kalla sitt verkar vara så enkelt att komma på. Huset som jag bor i känns inte alls som mitt, inte ens mitt hem. Bekantskapen med mina klasskamrater och kompisar kan jag absolut inte kalla min. syskonkärleken mellan systrarna Orrego kan jag verkligen inte kalla min. Jag kan inte kalla Sverige för mitt land, och jag kan inte kalla Chile för det heller. Jobbet är inte mitt och inte heller antalet sockar som jag har i byrålådan.
Men jag sveper ett stort lakan runt mig och säger åt mig själv att hålla käft. kanske till och med sätter en tejpbit framför munnen för herregud foto, film och kyssen jag får från en viss herre. det räcker gott och väl.
men vad händer ifall intresset för foto springer iväg som en liten mus, hoppet på att bra filmer ska släppas försvinner och ifall jag inte får den där kyssen mer? vad händer då?
ska man bara hoppas hoppas och säga "det löser sig" som en hejdundrande robot?
eller ska jag bara inte tänka på vad som kan hända och istället se på vad som händer just nu i detta ögonblicket? jo, för man ska leva nu för sen kan det vara försent.
att jag, med en nypa salt och ett glas mjölk ska övertala världen att vara på min sida är bara pricken över i:et.
Passionen för foto är inte mer än min, besattheten av film kan jag också kalla min (och ibland vill jag kalla honom för min ). Lomokameran är min och den där kyssen som jag så gärna delar ut till en speciell herre är iallafall min en liten stund.
å andra sidan vad man inte kan kalla sitt verkar vara så enkelt att komma på. Huset som jag bor i känns inte alls som mitt, inte ens mitt hem. Bekantskapen med mina klasskamrater och kompisar kan jag absolut inte kalla min. syskonkärleken mellan systrarna Orrego kan jag verkligen inte kalla min. Jag kan inte kalla Sverige för mitt land, och jag kan inte kalla Chile för det heller. Jobbet är inte mitt och inte heller antalet sockar som jag har i byrålådan.
Men jag sveper ett stort lakan runt mig och säger åt mig själv att hålla käft. kanske till och med sätter en tejpbit framför munnen för herregud foto, film och kyssen jag får från en viss herre. det räcker gott och väl.
men vad händer ifall intresset för foto springer iväg som en liten mus, hoppet på att bra filmer ska släppas försvinner och ifall jag inte får den där kyssen mer? vad händer då?
ska man bara hoppas hoppas och säga "det löser sig" som en hejdundrande robot?
eller ska jag bara inte tänka på vad som kan hända och istället se på vad som händer just nu i detta ögonblicket? jo, för man ska leva nu för sen kan det vara försent.
att jag, med en nypa salt och ett glas mjölk ska övertala världen att vara på min sida är bara pricken över i:et.
Konsten att räkna prickarna på en nyckelpiga.
Det sägs att man har lyckats. att man är lycklig när man har hittat tre saker:
Ett bra jobb, bra boende och Kärleken.
Jag har fortfarande inget jobb och det enda jag vill är att flytta.
Men när dagen är slut. När jag är trött och inte vill göra något annat än att krypa ner i min varma säng för att se en film, då känner jag plötsligt hur han kramar om mig och pussar på mig och då vet jag att det kvittar. För jag har hittat det viktigaste, jag har hittat honom. Kärleken.
Ett bra jobb, bra boende och Kärleken.
Jag har fortfarande inget jobb och det enda jag vill är att flytta.
Men när dagen är slut. När jag är trött och inte vill göra något annat än att krypa ner i min varma säng för att se en film, då känner jag plötsligt hur han kramar om mig och pussar på mig och då vet jag att det kvittar. För jag har hittat det viktigaste, jag har hittat honom. Kärleken.