en dokusåpa med tre huvudroller och en död granne.
Att ha en såndär extra lång konversation med sin syster som numera lever loppan i Londons gator får en alltid att tänka över saker, händelser. För efter argumentationer om mellanformatskameror och att det finns mindre och mindre fotovätskor kvar i denna digitala värld kan vi helt plötsligt börja prata om något helt annat. om livet.
Om hur livet påverkar oss själva och vårat tillstånd när vi flyttar. Om hur skadad man blir efter att ha flyttat till ett annat land, flyttat runt i småstäder för att sedan, vid tioårs ålderna kunna kalla Skenelandet för sitt eget hem.
"Lycka till med ett utan dess like bra tillstånd som vuxen kvinna, för med ett Skeneland som ditt första och enda hem kan ingenting gå fel i livet."
Då blir det plötsligt tyst i mitt huvud. Vad ska jag skylla min mentala oro på isåfall?
Killen som blev våldtagen av sin pappa som barn kan skylla på honom, tjejen som var med om ett krig kan skylla på det och barnen som har flyttat till ett annat land, som har fått lära sig ett helt främmande språk för att sedan anpassa sig till landets seder. Ja dom kan skylla på det. Men var hamnar sånna som jag?
Vi som föddes i rätt samhälle med rätt antal människor, barnvagnar, invandrare och kristna. Vi föddes i Borås lasarett, men vi har det lika svårt som vilken invandrare som helst att få ett förstajobb som inte har uttrycket slaveri instämplat i schemat. För fastän vi föddes, döptes, blev uppväxta och lever i trygga Sverige är vi inte som vilken Svensson som helst. och vad kan det bero på?
"Hej, mitt namn är Carla Orrego och jag söker jobb hos er!"
- En Carla Orrego, jo det är en sådan där invandrare. En Carla Orrego, jo hon är säkert en sådan som inte kan prata svenska. Var det Carla Orrego eller Carla Oregano?! HAHA
Och låt mig säga att det inte är meningen alls att vara fördomsfull mot dessa stackars arbetsgivare. Dom är rättvisa, dom är det! det fick jag berkräftelsen på när jag blev inkallad till koköttets och fritösluktens himmelrike på arbetsintervju. Dom bryr sig inte om efternamn, hudfärg och i vissa fall inte ens om brytningen.
Tack gode gud för att folk äter kossor, kyckling och även fisk i snabbmatsförpackningar här i Sverige. TACK!
Om hur livet påverkar oss själva och vårat tillstånd när vi flyttar. Om hur skadad man blir efter att ha flyttat till ett annat land, flyttat runt i småstäder för att sedan, vid tioårs ålderna kunna kalla Skenelandet för sitt eget hem.
"Lycka till med ett utan dess like bra tillstånd som vuxen kvinna, för med ett Skeneland som ditt första och enda hem kan ingenting gå fel i livet."
Då blir det plötsligt tyst i mitt huvud. Vad ska jag skylla min mentala oro på isåfall?
Killen som blev våldtagen av sin pappa som barn kan skylla på honom, tjejen som var med om ett krig kan skylla på det och barnen som har flyttat till ett annat land, som har fått lära sig ett helt främmande språk för att sedan anpassa sig till landets seder. Ja dom kan skylla på det. Men var hamnar sånna som jag?
Vi som föddes i rätt samhälle med rätt antal människor, barnvagnar, invandrare och kristna. Vi föddes i Borås lasarett, men vi har det lika svårt som vilken invandrare som helst att få ett förstajobb som inte har uttrycket slaveri instämplat i schemat. För fastän vi föddes, döptes, blev uppväxta och lever i trygga Sverige är vi inte som vilken Svensson som helst. och vad kan det bero på?
"Hej, mitt namn är Carla Orrego och jag söker jobb hos er!"
- En Carla Orrego, jo det är en sådan där invandrare. En Carla Orrego, jo hon är säkert en sådan som inte kan prata svenska. Var det Carla Orrego eller Carla Oregano?! HAHA
Och låt mig säga att det inte är meningen alls att vara fördomsfull mot dessa stackars arbetsgivare. Dom är rättvisa, dom är det! det fick jag berkräftelsen på när jag blev inkallad till koköttets och fritösluktens himmelrike på arbetsintervju. Dom bryr sig inte om efternamn, hudfärg och i vissa fall inte ens om brytningen.
Tack gode gud för att folk äter kossor, kyckling och även fisk i snabbmatsförpackningar här i Sverige. TACK!
Kommentarer
Postat av: Anonym
HAHAHA FAN VAD JAG ÄLSKAR DIN BLOGG CARLA! Oregano, klockren! DU är fan bäst! Puss från Svennebananen Shofi ;)
Trackback