En tant, en framtid och på tok för mycket tankar.
Ett par hundögon som försöker säga mig något och två lomokameror som saknar att bli använda. en växt som inte har livslusten att stå fint på tv-bordet och en storasyster som fyller år. tjugo personer som sitter runt ett bord och firar henne i huvudstaden och en snöflinga som landar på hundens nos i det tysta skenelandet.
för tankarna förvirrar mig och förvränger mina ord. tankarna blockerar mina vardagssysslor och istället står jag där, mitt i ett sönderblekt kök, och vet inte vad jag ska ta mig till.
Ska jag ha kvitten te eller chai te? ska jag le eller gråta? ska jag tänka på den globala uppvärmningen som sakta förstör vår planet eller ska jag leva som om det inte finns någon morgondag? Helvete jag vet inte.
Tanten har fimpat cigaretten, hostat två gånger och säger hejdå.
Oh ja vinterdepressionen har knackat på min dörr och iår var den extra tidig. För jag orkar inte resa mig upp till ett kallt sverige med hala vintergator och frusna fingertoppar. jag orkar inte le åt världen och vägrar att världen ska skratta åt mig.
Jag är stel, frusen och inte ens materiell lycka verkar på mig längre.
jag försöker kompromissa med världen och låta magin ta över existensen men ack jag tror inte att det varar mer än några minuter innan jag är tillbaka som förr, i mitt oändligt långa liv som innehåller både jobb och sömnlöshet men ingen fritid. Varken Lomokameror eller vidvinkelobjektiv tar upp min vardag. varken modeller som går med på att springa runt barfota i leran eller en stund av irritation när blixten dör.
jag har tappat livslusten och jag har framför altt tappat det jag lever för -
Fotografi. den konstnärliga fotografin, det experimentella.
En huvudlös sanning som får tanten att brista ut i gråt.
11 November - för födelsedagar, julhelgen, fars dag , den 8:e mars och helt enkelt resten av året är dom värsta dagarna. det är dom dagarna jag vill stänga av alla känslor, bli cynisk och kall för att slippa komma ihåg att jag inte fick säga att jag älskar dig en sista gång. för att slippa komma ihåg att jag inte har en pappa att krama om och ge en present till på Fars dag.
en dokusåpa med tre huvudroller och en död granne.
Om hur livet påverkar oss själva och vårat tillstånd när vi flyttar. Om hur skadad man blir efter att ha flyttat till ett annat land, flyttat runt i småstäder för att sedan, vid tioårs ålderna kunna kalla Skenelandet för sitt eget hem.
"Lycka till med ett utan dess like bra tillstånd som vuxen kvinna, för med ett Skeneland som ditt första och enda hem kan ingenting gå fel i livet."
Då blir det plötsligt tyst i mitt huvud. Vad ska jag skylla min mentala oro på isåfall?
Killen som blev våldtagen av sin pappa som barn kan skylla på honom, tjejen som var med om ett krig kan skylla på det och barnen som har flyttat till ett annat land, som har fått lära sig ett helt främmande språk för att sedan anpassa sig till landets seder. Ja dom kan skylla på det. Men var hamnar sånna som jag?
Vi som föddes i rätt samhälle med rätt antal människor, barnvagnar, invandrare och kristna. Vi föddes i Borås lasarett, men vi har det lika svårt som vilken invandrare som helst att få ett förstajobb som inte har uttrycket slaveri instämplat i schemat. För fastän vi föddes, döptes, blev uppväxta och lever i trygga Sverige är vi inte som vilken Svensson som helst. och vad kan det bero på?
"Hej, mitt namn är Carla Orrego och jag söker jobb hos er!"
- En Carla Orrego, jo det är en sådan där invandrare. En Carla Orrego, jo hon är säkert en sådan som inte kan prata svenska. Var det Carla Orrego eller Carla Oregano?! HAHA
Och låt mig säga att det inte är meningen alls att vara fördomsfull mot dessa stackars arbetsgivare. Dom är rättvisa, dom är det! det fick jag berkräftelsen på när jag blev inkallad till koköttets och fritösluktens himmelrike på arbetsintervju. Dom bryr sig inte om efternamn, hudfärg och i vissa fall inte ens om brytningen.
Tack gode gud för att folk äter kossor, kyckling och även fisk i snabbmatsförpackningar här i Sverige. TACK!