Alla förtjänar en tomtefar.
familjemedlemmar som inte förstår varför jag inte kan vara glad på denna speciella helgdag. dömer jag dem? åh, nej.
anledningen kan vara väldigt simpel. jag har ingen julkänsla i kroppen. jag är inte på humör för att låtsas vara glad och le, eller så kan det helt enkelt vara för att saknaden är för stor. Jo, saknaden är för stor för jag vill ha honom hos mig.
Jag vill att han ska ge mig en kram och sedan skämta till det som han brukar (för oj vad detta huset har blivit tjejigt och tråkigt. nästan lite lamt de senaste åren. )
Jag vill veta hur det är att fira jul med sin pappa när man är en sjuttonårig tjej.
Och nu ska jag le ett stort falskt leende och öppna klapparna
för herregud, klockan är tolv.
Vem har lurat alla barnen?
Han kysser min nacke och jag trycker på paus. den där kära paus-knappen låter mig andas, le och uppleva varenda liten sekund gångertvå. han säger att jag har förändrat honom. Att jag gjort honom annorlunda, men sanningen min herre är att vi har förändrat varandra. (för jag vågar prata om gårdagen, jag vågar prata om morgondagen och framför allt, jag vågar prata om oss. )
...men vad hände med allt annat? existerar inte omvärlden eller är det någon som glömt att trycka på play? Där står människan och väntar entusiastiskt på den där speciella personen. den speciella varelsen som får en att leva igen. som får en att le igen.
för Snövit blev räddad av prinsen. Askungen fick tillslut sin prins och den lilla sjöjungfrun fixade på alla tänkbara sätt att få tag på ett par ben för att springa till sin älskade.
Vi kanske borde resa oss upp, ställa oss tre och tre för att sedan starta en livslång demonstration. Vi borde Protestera!
jag snackar en himla massa strunt. ]
En fraktavgift till denna unika såpoperan.
Nu låter jag min helg, mitt liv och mitt allt kallas för en stor såpopera för det är precis vad det är. Att alla känslor och händelser exploderar på samma gång känns mest som den där överdrivet dåliga serien som gick kvartövertre på fyran varenda vardag. den serien man visste var så himla dålig men lyckades se på varje dag ändå. (För jag borde kanske raka av mig håret och protestera mot allt. skära av mig ett ben och kallas för handikappad och kanske till och med sticka ut ögonen på mig för att kalla mig blind.)
Men visst kommer allt ordna sig?
för Vi (hon och jag) ska ta Stockholm med storm och kanske hitta en brunhårig tjugoåring till henne bara för att ännu en gång se det där leendet som hon får när hon ser en intressant person. Bara för att se att det ännu en gång glittrar i hennes ögon, för herregud. Hon förtjänar ju det!
Vad gäller mig själv kan inte mina ögon glittra ikapp mina känslor. För varje gång jag tror att allt kommer gå åt helvete och att det inte kommer funka. Då kommer den där blicken, den där kyssen på kinden och det där meddelandet som förvånar varje gång. För när det pirrar i magen och längtan är stor, då måste det leda till något bra. Till något vackert.